För inte allt för länge sedan beslöt jag mig för att flytta ut från huset jag bott i sedan maj 2004. Börja om ”själv” med barnen. En stenkast bort bara, i en lägenhet. Detta beslut har jag tänkt på av och till i ett års tid. Närmaste vännerna har vetat och lyssnat då jag ältat och tvivlat. Tvivlat på min förmåga att våga kasta mig ut. Att lämna tryggheten och den man jag hållit av sedan slutet av tonåren. Och som fortfarande kommer att vara speciell för mig i den betydelsen att han är far till mina barn.
Jag har under långa tider känt mig ensam där hemma och kanske ibland lite förbisedd ibland och tagen för given. Att hålla ett äktenskap levande är väldigt svårt och vi har haft tuffa upplevelser tillsammans. Vi har haft 16 år tillsammans, inte bara dåliga dagar men de har självklart funnits men… Någonstans har vi glidit i sär eller om jag funderat mer över mitt liv och hur jag vill leva, och att jag också utvecklats åt ett annat håll. Detta är inget jag valt förhastat som sagt. Jag har väntat att berätta ganska länge här i bloggen men nu har jag en lägenhet, 2 minuter med bil från mitt tidigare hem. Jag skall bo tillsammans med barnen som kommer att vara här lika mycket som de är med pappa – förhoppningsvis.
Bara framtiden kan utvisa vart vindarna för en. Vi är vänner men det är tufft det är det. Och allt som rör detta är ingenting jag kommer att skriva ner här. Detta är i korta drag hur livet ser ut för oss idag.
Dolce Bambini 
Livet har sina turer. Att ni mår bra allesammans är viktigast, om det är som äkta par eller ej spelar ingen roll. Hoppas att ni finner den ro ni behöver.
Att lämna är svårt. Men att leva olycklig är svårare.
Starkt!
Stor kram till er!
Lycka till med ert nya liv! Det är nog klokt, så småningom blir det ovänskap och bråk. Bättre att kunna skiljas åt någorlunda lugnt och kunna samarbeta.
Kramen