Tattootime, länge sen sist…

Jag har alltid varit en sucker för tatueringar. Många, massor och jag beundrar de som har snygga grejer över kroppen. Jag är inte personen som gillar en lite diskret grej på ena axeln eller vristen. Jag var 18 år då min första gjordes och det var 1998. Ett svart/gråskuggat Disneymotiv. Riktigt 90-tal liksom, som många andra valde man lite det som var ”inne”. Sakta fylldes de på, olika saker klottrades ut, alla som just då tilltalade mig. Med åren ändras smaken. Ingen är rakt av ångrad skall tilläggas.

Jag är heller inte personen som kommer att skaffa ett högavlönat kostymjobb, eller sätta mig i någon försäljarbransch där utseéndet är A och O och jag skiter i om folk tar ord som White trash i deras mun. Det är hos dom bekymren ligger, de vet kanske inte bättre hur man lever fullt ut, vågar följa det man vill, inte leva enligt normen. Och om nån vet när livet vänder, så är det jag. Föräldrar har dött, min dotter har dött, min storebror har dött. Massa fina liv slocknade för tidigt. Jag tänker att jag vill ta vara på mitt liv medan jag kan. För man vet aldrig när det är för sent.

Iallafall har jag uppnått ett av mina mål – tatuerat ena handen med ett riktigt ”girly” ankarmotiv med diamanter. Någon frågade om den betydde något, och vill man tänka så, så är ju mina 3 barn jag fått, mina diamanter. Jag måste faktiskt säga att det blev över förväntan så mycket bättre än jag ens vågat drömma om. Som ett smycke.

Så jag får väl sitta där vid 70 år  – om man lever, med rynkiga tatueringar. Men vet ni, det är skitsamma för jag är inte ensam. Sen kommer det att vara mer normalt att ha någon kroppsutsmyckning, än att hitta en helt clean åldring.

Nu är tanken att fortsätta uppåt. Och under på armleden är en sak som skall fixas om, kanske det blir nästa projekt framöver.

 

 

 

Det här inlägget postades i Allmänt, Tiden efter Lova. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tattootime, länge sen sist…

  1. Ninni skriver:

    Riktigt fin och snygg.

  2. Moa skriver:

    Snyggt! Och väldigt klokt sagt. Jag hamnade bredvid någon begravningsentreprenör på ett kalas, han satt och pratade om hur han hittade fattade varför unga tatuerar sig, då får man ju inga jobb. Jag försökte få fram att alla jobb kanske inte har den synen och han tyckte att ”men tänk om jag hade kommit till jobbet för att hjälpa till med en begravning, då kan man inte ha tatueringar!”. Ja precis, för alla har ju det som drömjobb!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s