38 månader

38 månader av saknad. 3 år och 2 månader. I dag Lova hade du varit 9 år, 7 månader, 2 veckor och 4 dagar gammal om du fått stanna, men du blev bara 6 år och 5 månader, stora tjejen ju. Mamma tänker på dig alla dagar och längtar efter dig.

Jag ser andra flickor växa om, de blir 7, de blir 8, de fyller nio och tio. Du skulle också fyllt 10 år du med nu till jul.
Handens fem fingrar, två händer.
Det gör nästans ondare igen nu, när tiden blir längre och längre. Förut tog det ont och se små flickor i förskoleåldern, den du var i då du gick bort. Men det gör nästans ondare nu och se jämngamla vänner, i den ålder du hade varit i nu, egentligen. Det är så uppenbart, vad lång tid det gått, när alla bara växer om dig, blir större, och äldre.

Oftast går det ganska bra att leva dagarna nu, att säga att man accepterat helt är svårt, man bara inser det, att du är borta, men det är inget som är roligt att leva med. Men det går inte en dag utan att jag skänker mitt döda barn en tanke eller två eller många många många. Jag skulle kunna betala ett högt pris för att bara en enda gång hålla om dig igen, livs levande. Lova, mitt Änglabarn.

Detta inlägg publicerades i Tiden efter Lova. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 38 månader

  1. Kia (ängeln Simons mamma) skriver:

    Vet precis hur det är,finns inga ord.Saknaden bränner i hjärtat.Den 19 juli var det 5 år och 5 månader sedan Simon
    blev en ”ängel”Inte känns det lättare precis…….han skulle vara 18 år och hade säkert körkort och bil idag.Konstig känsla
    när man ser hans kompisar köra bil idag.Simon var ju en glad och sprallig 6:e klassare när han gick bort.
    Det kommer alltid fattas en älskad familjemedlem hos oss drabbade.Lånar gärna ut den saknaden till dom som har
    åsikter om sorg,saknad och tid.Ha en vacker sommardag,kram Kia

  2. puppsipuu skriver:

    Ledsamt och orättvist 😦

  3. Mikaela skriver:

    Åååh, det gör ont i mig att läsa din text! *kram* Min syster miste sin lilla dotter för snart ett halvt årsedan, och det gör ont också att stå på sidan om och se på…Hur ska ni nu inte då ha det som lever mitt i det, alla föräldrar med saknade barn?! Styrka till er alla att kämpa vidare i vardagen!

  4. Ninni skriver:

    Det finns inga ord…. Jag kan inte ens tänka mig att man komma till freds att man mist sist barn.
    Det kommer alltid att finnas där och man blir påmind om det hela tiden.
    Som du skrev i förr inlägget så är det så lätt att kommentera när man inte själv varit i den sitsen.
    Du är en helt otrolig mamma som på alla sätt älskar ALLA dina barn, villkorslöst.
    Att du fortfarande bloggar och öppna ditt liv för oss läsare är inte en självklarhet.
    Välj dina vänner, de som inte förstår behöver inte din vänskap.
    Kram till er alla…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s