34 månader

Idag har det gått 34 månader sedan Lovas kamp mot cancern tog slut. 34 månader är nästan 3 år av saknad. Att försöka hitta vardagen.

Fortfarande blir jag trött och ledsen på folk och en del vänner och deras o igenom tänkta ord. Hur de gärna förtydliggör allting åt en om sina skolbarn, och någon som bara har förskolbarn inte har något riktigt ansvar ännu, ingen morgondag. För det är först sen allvaret kommer typ.
Hade Lova fått leva hade hon varit äldre än de flesta vänners barn idag. 9 år och 4 månader snart. Hon hade blivit en fjärde klassare till hösten. Istället försöker jag njuta av min snart 6 år gamla grabb och hans snart 2 år gamla lilla syster, de är ljuspunkterna i mitt liv, de är dom som får mig att fortsätta att andas och leva.

Efter snart 3 år förväntas man ha börjat leva precis som man gjorde före allt hände. Man skall vara färdig sörjd liksom som om hänt har har hänt och gjort är gjort. ÅÅÅH vad jag vill slå er alla som tänker så i huvudet med min gjutjärns panna. Som sörjande själv har jag ett litet nätverk av vi som mist föräldrar runt mig. Olika lång tid har gått, för oss alla. Någon märker man kanske att ”sitter lite fast” i sin sorg, medan de flesta, är på ungefär samma bana som mig, det finns långa bra perioder, det finns dalar som är djupa, och ibland kanske man är nere en kvart, en annan gång en hel dag eller två. Det går ju inte att jämföra sorgen. Men att sitta fast i sorgen menar jag mer att, när man inte alls kan tillåta sig känna glädje eller mening över huvudtaget, med sitt liv som man har, man lever i ett vakuum, där det mestadels är tabletter som håller en levande och vaken eller sovande.

Tabletter var bland det första de erbjöd oss också, redan i samma veva de sa att Lova inte skulle klara sig. Vi valde bort det alternativet. Jag själv ville känna all smärta fullt ut, jag ville sörja utan bedövning liksom, det skulle ta ont, för känslorna är ju egentligen naturliga. Sov jag då sov jag liksom, var jag vaken då var jag vaken. Jag skrev mycket i början, hela tiden. Jag nötte och ältade med mina tankar och läste en hel del böcker om ”livet på andra sidan”. Läste bloggar… Jag förde min egen terapi hemma med mig själv.

Idag har vi det ganska bra, sorgen är en del av vardagen, den finns där i bakgrunden. Ibland bubblar den upp, som en besk påminnelse. Men det är ju det där… Man förväntas att vara färdig sörjd från omgivningen.

34 månader… Lilla Lova, snart är Alvin lika gammal som du blev. Lilla vackra fina du.

Detta inlägg publicerades i Tiden efter Lova. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 34 månader

  1. Marina skriver:

    Ja det går upp och det går ner, som tur kan ingen ta dina fina minnen ifrån dig. Du borde skriva en bok med alla dina erfarenheter, en sån skulle behövas.
    Styrkekramar!

  2. Malin skriver:

    Åh, färdig blir man aldrig med sorg! Det kommer alltid att finnas stunder, dagar, tillfällen som är jobbigare än annars.

  3. Moa skriver:

    Instämmer med Malin, sorg är nog något man aldrig blir färdig med. Snarare lär sig leva med det. Min farmor och farfar förlorade två barn på 40-talet och jag tror att det alltid låg kvar för dem. De var från en generation när det inte var något man riktigt pratade om heller…
    Det är ju ett himla tjatande om när det är som jobbigast med barn, som om alla föräldrar och barn var exakt lika varandra. Tvärtemot vad de säger har jag hört mer än en gång om föräldrar som lever i en småbarnsbubbla de tre-fyra första åren och inte hinner höra något som helst om vad som händer i film- och musikvärlden för att man har så fullt upp (”vanliga” nyheter är nog svårare att missa)…

  4. Helena skriver:

    Vilken fantastiskt fin bild på Lova! Naturligtvis kommer sorgen alltid att finnas där, men jag (som inte känner dig men har följt din blogg i många år nu) tycker verkligen att du/ni har klarat av den där egentligen omöjliga balansgången mellan att sörja fullt ut och att ändå ta vara på livsglädjen. / Helena

    • Dolce Bambini skriver:

      Jo, förvånansvärt nog tycker jag själv att det går framåt, vi andas, vi lever. Sorgen är inte bottendjup som den första tiden. Man tillåter sig att glädjas. Ja bilden, är den andra av de där Lovas sommarbild, som jag vann en kamera med, om du minns något av det. Jag tog några olika, denna togs vid samma tidpunkt. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s